Kraftprov i Kilsbergen när SM-medaljer delades ut

Vid den mycket vackra bergsmansgården Klunkhyttan med anor från 1500-talet, hade arrangörerna i Hagaby GoIF med omsorg valt att förlägga arenan för detta mästerskap. Bara ett stenkast från E18 som följer den urgamla färdvägen tvärs genom Kilsbergen, men löparnas väg genom skogen var långt ifrån någon Europaväg. Direkt efter start väntade en stigning på ca 70 höjdmeter och denna stigning följdes av utbredda myrar, välvuxen storkuperad barrskog, och längst bort det utsökta Dunderklintarnas naturreservat där urskogen vittnade om naturens orördhet. Med andra ord, utmärkta förutsättningar för att springa långt - mycket långt. Herrarnas bana mätte 21 km och damernas 17 km.

I H21 fanns förutom undertecknad även Maxime och Rasmus med till start. Maxime rullade in på 29e plats och kanske fick han en överdos av Kilsbergen efter 3:18. Rasmus hade en dålig dag och bröt loppet ganska tidigt medan Per knep en plats bland de 12 bästa. I D21 var Kajsa med bra i början men tappade sedan lite tid i ett skogsområde med toppbrutna granar. Placering 17 är ändå en fin merit.

En personlig reflektion är att ultra SM är en tävlingsform som behandlas styvmoderligt av centrala OL-myndigheter men som är en härlig tillställning för alla som gillar rejäl orientering. Kanske är det lättare att både arrangera och springa sprint/medel men frågan är om inte de långa skogsdistanserna är sportens riktiga kärna?