Introduktion till orientering

Om du är nybörjare och har frågor om klubben eller hur man gör om man vill börja orientera så är du välkommen att kontakta info@lok.se.

På den här sidan förklarar vi en hel del av det man behöver veta för att komma igång med orientering. Texten är baserad på en broschyr som Svenska Orienteringsförbundet tagit fram.

En orienteringsbana består av kontrollpunkter som man måste passera i rätt ordning. Kontrollpunkten kan vara t.ex. en sten eller en stigkorsning och markeras i naturen med en orange-vit skärm. Mellan kontrollpunkterna får man välja sin egen väg.

Orientering handlar inte bara om vem som springer snabbast, utan också om vem som finner den bästa vägen. Orientering kan därför ses som en form av problemlösning där man motionerar både kropp och hjärna.

För att hitta runt en orienteringsbana får man en karta med banan och kontrollerna påtryckta. Kontrollpunkterna hittar man i mitten av varje cirkel. Startpunkten markeras med en triangel och målet ligger mitt i dubbelcirkeln.

För att passa in kartan mot verkligheten har man hjälp av en kompass. Om man vrider kartan så att norr på kartan pekar åt samma håll som kompassnålens röda norrpil, så är det bara att springa dit näsan pekar och samtidigt följa med på kartan.

En orienteringskarta är specialgjord för orienterare och innehåller alla de detaljer som krävs för att man skall kunna springa fram genom skogen. Kartan är uppbyggd av de bruna höjdkurvorna som visar formen på terrängen för var femte höjdmeter.

Med svart ritas stenar, branter och föremål som skapats av människan, som hus, stigar, små vägar, murar, staket, jakttorn m.m.

Blått används för sjöar, bäckar och sankmarker.

Vanlig skog är vit på kartan, men när skogen är så tät så att det blir besvärligt att springa markeras den med olika typer av grönt.

Öppen mark markeras med olika typer av gult medan privat tomtmark markeras med en speciell mossgrön färg. Man får såklart inte beträda tomtmark under en orientering.

Tävlingar

Till skillnad från en del andra idrottsaktiviteter som löpning och skidåkning är det i orientering mycket vanligare att motionärer av alla åldrar tävlar ofta och mycket. En del springer till och med bara tävlingar och tränar knappt alls, men de flesta tränar mer eller mindre. Det är alltså inte så märkvärdigt för en orienterare att springa en orienteringstävling. Startavgifterna är också avsevärt lägre än de normalt är i skid- och löpartävlingar och det finns i många distrikt i Sverige betydligt fler orienteringstävlingar inom räckhåll än det finns löpartävlingar.

En trevlig och unik egenskap inom orienteringen är att på de flesta tävlingar så kan alla delta, ung som gammal, elit som motionär. Det finns ett klassystem som i första hand delar upp löpare baserat på ålder (från 10 år och uppåt) och kön och på många tävlingar finns även klasser som erbjuder kortare och/eller lättare banor (motionsklasser). Dessutom finns så gott som alltid så kallade "öppna banor" av olika längd och svårighetsgrad där alla som vill får springa och som man anmäler sig till på tävlingsplatsen.

Tävlingar arrangeras av orienteringsklubbarna på olika ställen varje år. För att hitta till tävlingarna behöver man läsa de tävlingsinbjudningar som finns på klubbarnas hemsidor. I kalendern på LOK:s hemsida finns länkar till de flesta tävlingar som är av intresse om man bor i Linköpingstrakten. På tävlingsinbjudan står varifrån det finns vägvisning till tävlingen. Vägvisningen kan bestå av enbart orienteringsskärmar. Vägvisningen leder till parkeringen, varifrån man sedan får gå den sista biten till TC = "TävlingsCentrum" eller "arenan" som det numera ofta kallas.

Tävlingscentrum (arenan) är en tillfällig arena som arrangören har byggt upp med all den service som behövs för en tävling. Där finns mål, resultatlista, kiosk, barnpassning, dusch och toaletter. Ofta finns det också någon försäljare av orienteringsprylar på plats. De tävlande brukar samlas under sina klubbvimplar längs med målfållan för att kunna heja på sina klubbkamrater.

Om man springer i tävlingsklasserna behöver man vara medlem i en orienteringsklubb och anmäla sig i förväg. Hur man blir medlem i LOK finns det information om här och hur man anmäler sig finns information om här. Men man kan också anmäla sig till en s.k. öppen bana på plats. Öppna banor finns i olika längder och svårighetsgrader. En öppen bana kan man springa utan att vara medlem i någon klubb och man betalar då sin startavgift på plats.

Mer information om klassindelningen finns på SOFT:s sida om klassindelning, banlängder och nivåer.

Alla springer med en elektronisk "pinne" eller "bricka" som man "stämplar" med vid kontrollerna. De innehåller ett datachip som registrerar tid och kontrollnummer. En sådan pinne/bricka kan man hyra på tävlingen. Den vanligaste typen av "pinne" tömmer man på gammal information vid enheter som står längs vägen till startplatsen.

På orienteringstävlingar som går helt eller delvis i skogen (dvs de flesta tävlingarna) måste man ha klädsel som täcker benen och överkroppen. Det är alltså inte tillåtet att springa i shorts, men kortärmat är ok. Många orienterare springer med speciella orienteringsskor som är lätta och har dobbar som ger bra grepp i skogen, men det går bra att springa med vanliga joggingskor om man inte är rädd för att de blir lite blöta och leriga. Orienteringssaker kan man köpa på tävlingar där det finns försäljning eller via internetbutiker som Löpex, Letro och Orienteringsspecialisten.

Starten ligger vanligtvis en bit från TC. Är det långt dit finns det även toaletter nära startplatsen. Toaletterna är vanligtvis enkla torrdass.

Eftersom man skall lösa orienteringsproblemen på egen hand startar man också en och en i varje klass med en eller flera minuters mellanrum. För att det skall fungera vid en tävling har man en startsluss där löparna går in tre minuter före sin start.

När ens starttid visas på det som kallas "Gåfram-tid", går man in i sin fålla där man prickas av. Etter en minut får man gå fram ett steg, där man får ta sin kontrollbeskrivning. På den står fakta om de kontrollpunkter man skall passera längs banan.

Efter ytterligare en minut går man fram till startpositionen där kartorna finns. Ungdomarna får titta på sin karta i förväg medan övriga måste vänta på startklockans sista pip. De som springer öppna banor behöver inte gå igenom startslussen. De får starta när de vill och har en egen fålla där de prickas av, får sin kontrollbeskrivning och sin karta. Deras tävlingstid startar när de stämplar i den speciella startenheten.

Kontrollbeskrivningen, som ibland är tryckt på kartan, innehåller information om banan och kontrollerna. Beskrivningen visar var kontrollen sitter och består av tecken och symboler för att kunna förstås över hela världen. Eftersom kontrollbeskrivningen trycks med bara en färg, så är en del symboler annorlunda jämfört med karttecknen (t.ex. symbolen för sten).

Kartans startpunkt (triangel) kan ligga en bit från själva startplatsen. Vägen dit är då snitslad. Man skall passera banans kontroller i nummerordning och stämpla vid varje. De enskilda kontrollerna har dessutom ett eget nummer ("kodsiffra"), så man kan kontrollera att man hamnat rätt. Numret ska alltså vara detsamma på kontrollbeskrivningen som på kontrollen i verkligheten.

Om kontrollens elektroniska enhet av någon anledning inte fungerar, kan man göra en reservstämpling med den gamla typen av nålstämpel, som också sitter vid kontrollen.

Att springa orientering handlar inte bara om att hitta till kontrollerna. Det gäller också att välja den smartaste vägen dit. Ibland kan det löna sig att springa en längre omväg ifall den kortaste vägen verkar besvärlig.

Den sista kontrollen sitter nära målet och det är oftast snitslat in till målfållan. Vid mållinjen måste man också stämpla vid målenheten för att stoppa tidtagningen. Efter målgången läser arrangören av pinnen/brickan, så att man kan registrera tiden och dessutom hålla reda på att alla tävlande kommit i mål.

Efter genomförd tävling är det dags för dusch. I orienteringsvärlden innebär det ofta stora utomhusduschar. Men eftersom man har varmvatten, brukar det vara riktigt skönt. Efter loppet bryter de stora diskussionerna ut om olika vägval, om kontroller man spikat och om konstiga bommar. Att "spika" en kontroll innebär att man springer rakt på den. Att "bomma" innebär att man inte hittar kontrollen direkt utan tvingas ägna tid åt att leta efter den.

Orienteringen är en väldigt social sport. Inte bara för att man har så mycket att prata om, utan kanske också för att alla kan vara med och ta sig runt en orienteringsbana. Här möts människor av båda könen och i alla åldrar. Man springer olika långa och olika svåra banor, men de problem man möter är ändå desamma.

Efter prisutdelningen är tävlingen över och arrangörerna plockar ner tävlingsarenan. Nästa vecka står den på någon annan plats, vid en annan skog.

Länkar

• Svenska Orienteringsförbundets sida "Börja orientera"
• Kurser
• Hur man blir medlem i LOK
• LOK:s tävlings- och träningskalender
• Tävlingsanmälan